God torsdagskväll!

Här sitter jag i mitt mysiga Valenciarum och tänker att det är på tiden att jag slänger in ett litet blogginlägg. Som jag skrev i förra inlägget så har hela "påsklovet" bestått av besök från mamma, pappa, morbror och syster, och ett par dagar senare av min bästa kompis Lisa. Förutom att jag förmodligen har fått snygga ben och rumpa av allt promenerande haha, så var det väldigt skönt att helt kunna vara sig själv och prata svenska. Jag älskar spanska och min värdfamilj, men hjärnan blir ju lite skruvad av att först prata en massa engelska (pratar bara engelska med barnen) och sedan pratar jag med föräldrarna på spanska vid middagen till exempel. Som om inte det vore nog med språk skypear jag ju då och då med familjen eller kompisar, och där kommer ju svenskan in. Men jag ska egentligen inte klaga, för överhuvudtaget älskar jag att jag får använda så många olika språk, och att jag faktiskt kan svenska, engelska och spanska. Inte för att skryta, men det är det ju inte alla som kan ;-)

 

Efter besöken under påsken så har jag fått lite hemlängtan. Jag var lite avundsjuk på att de skulle få åka hem till Sverige, medan jag stannar kvar här. Samtidigt är jag obeskrivligt stolt över mig själv, för nu har jag varit här i tre månader, om exakt en månad fyller jag 20 år och om drygt två månader borde jag sitta på en plan hem till Svearike (har inte bokat hemresa än dock). Hur jäkla snabbt har inte tiden gått? Jag har haft flera stunder då jag har mått dåligt/haft ångest och tänkt hur enkelt det skulle bli om jag bara åkte hem. Dock har jag aldrig på allvar kollat på flygresor och verkligen velat åka hem i förtid, utan bara tänkt att jag inte ska ge upp! Och jag ångrar inte beslutet att bli au pair för en sekund. Nu har jag en extrafamilj i Spanien, jag har lärt mig har extremt mycket tålamod haha, min spanska har utvecklats och jag har lärt känna fina människor. Men framförallt har jag lärt känna mig själv. Och ännu har jag ett par månader kvar i min spanska stad, så jag ska njuta av mina sista två månader här och vara väldigt stolt över mig själv!

 

Gud vilket djupt inlägg detta blev hehe, men jag gillar att läsa såna inlägg på andra bloggar så jag tänkte att det skulle vara skönt med ett sådant här också. Idag har jag iallafall spelat basket med min värdpappas jobb och mitt äldsta värdbarn. Pappan jobbar på bank, och ibland deltar de i basketmatcher med människor som har downs syndrom. Det är ingen tävling eller något, utan vi började med en lång och jobbig uppvärmning, för att sedan delas in olika lag och spela matcher för att ha kul! Jag hade jätteroligt, och det verkade alla andra också ha :-) de som höll i det hela pratade dock på valencianska i början så jag stod där jättelänge och tänkte att jag förstod spanska så dåligt, när det inte ens var spanska haha!

 

Igår hade jag spanskaprov, och det var MYCKET enklare än vad jag hade förväntat mig, så det var ju skönt. Imorgon har vi skola för att ta igen måndagens uteblivna lektion pga nån röd dag (Spanien; landet med flest röda dagar i världen) och sen ska jag luncha med Daniela. Myyyyyys <3 Kram på er alla och var stolta över er själva!